Ann-Christin hade länge drömt om att resa till USA. I början på november bestämde hon sig för att låta drömmen gå i uppfyllelse och tog planet till New York. Läs hennes egna reseberättelse här.
Jag heter Ann-Christin och bor i Skåne. Jag fick diagnosen MS 1987 och har sedan 1999 varit helt rullstolsbunden. Jag är till 100% beroende av andra människor för att klara min dagliga livsföring. Jag har alltid haft en dröm om att kunna besöka USA. Tack vare Humanas helhjärtade support och stöd bestämde vi att låta min dröm bli verklighet i år. Jag reste med två av mina assistenter varav den ena var min man Göran.
Framförhållning A och O
Det viktigaste vid en resa av det här slaget är framförhållning. Resan bokades i slutet av september då det bl a klargjordes för researrangören (Sembo) att vi behövde hjälp med att både komma ombord och ur planet. Vi reste från Köpenhamn där danska Falck mötte upp efter incheckning av bagaget. Vi fick komma ombord först för att resterande passagerare skulle kunna ta sig till sina platser utan problem. Jag fick sitta kvar i min egen rullstol ända fram till planets ingång där jag fick hjälp att flytta till en smalare rullstol som går att rulla i gången mellan sätena på planet. Vi hade vid bokningen av resan bett om att få platser nära utgången, vilket vi också hade fått. Framme vid våra platser lyftes jag från rullstolen till min plats i planet utan problem.
Mellanlandning på Island
Vi mellanlandade i Reykjavik på Island där vi skulle byta plan dessutom. När alla passagerna lämnat planet och det var vår tur kom det två isländska personer från flygplatsen och skulle hjälpa mig. De verkade ganska tafatta så vi bestämde oss för att Göran skulle flytta mig från sätet till deras rullstol. Min egen rullstol fick jag inte vid mellanlandningen eftersom vi bara hade 1,5 timme på oss. Så det blev till att uppsöka en handikapptoalett, göra vad som skulle göras där, och sedan checka in på planet till New York. Göran hjälpte mig till min plats på planet, som var nära utgången igen.
När vi landat på JFK-flygplatsen i New York och alla passagerna lämnat planet utom vi så upprepades proceduren igen. Två flygplatsanställda som mest stod och tittade på när Göran lyfte mig från sätet i planet. Kanske var amerikanarna rädda att bli stämda? Utanför planet i gaten, stod min egen rullstol och väntade på mig. Efter pass och säkerhetskontroll som gick snabbt och smidigt kunde vi hämta vårt bagage.
Smidig taxiresa
Väl ute i taxikön fixade en anställd en taxi som liknade ett mellanting mellan kombi och jeep. En alldeles utmärkt taxi som visade sig ha en utfällbar ramp baktill, så jag rullades rätt in i taxin utan problem. Jodå, vi fick plats alla tre plus bagaget i taxin.
JFK-flygplatsen ligger cirka 2,5mil från Manhattan dit vi skulle till vårt hotell, Intercontinental The Barclay. Framme vid vårt hotell fick vi hjälp med bagaget av hotellanställda och sedan rullades jag upp på rampen från trottoaren in i hotellfoajen där vi checkade in.
Vi fick ett dubbelrum som var lagom stort, men med ett minimalt badrum. Det gick inte att komma in med rullstolen i badrummet, så jag fick lyftas från rullstol till toalettstol. Vi hade inte begärt ett handikappanpassat rum vid bokningen, men sådana fanns också.
Lätt att ta sig fram
På tisdagen gick vi i New York från nio på förmiddagen till fem på eftermiddagen. Inga som helst problem att ta sig över gatorna där, eftersom trottoarkanterna är nedsänkta vid övergångsställena. Amerikanarna är ett hjälpsamt folk, som håller upp dörrar och frågar om de kan hjälpa till med något.
Dagarna i New York rusade iväg jättefort så det blev snart fredag och dags att åka hem. Vårt plan skulle inte lyfta förrän nio på kvällen, och hotellutcheckningen är 12.00. Göran frågade i receptionen om vi fick ha rummet till 16.00, givetvis mot betalning. Det fick vi ha men utan betalning! Resan hem avlöpte i stort sett som ditresan dvs utan några större problem.
New York var en otrolig upplevelse för mig och jag funderar på att åka dit nästa år igen!
Bästa hälsningar Ann-Christin med assistenter