Efter fem år och flera processer kom Regeringsrätten* fram till att Tobias, som har autism, ska ha personlig assistans.
Referat av RÅ 2010 ref 17 (mål 6232-07)
Detta mål behandlar flera intressanta områden såsom rätten till personlig assistans för kommunikation och tillsyn samt föräldraansvaret.
Kommunikation
Regeringsrätten har tidigare angett att det är det är ett grundläggande behov att kunna kommunicera för att upprätthålla sociala kontakter. Nu anger Regeringsrätten att det även är ett grundläggande behov at skapa sociala kontakter.
”Att kunna kommunicera med andra och därmed kunna skapa och upprätthålla sociala kontakter hör till de grundläggande behoven”.
Detta förtydligande kan komma att vara mycket viktigt för personer med olika medfödda funktionshinder som inte har några sociala kontakter att behålla. Detta kan innebära att, främst barn, den enskilde kan beviljas mer assistans för kommunikation än just för den kommunikation som förekommer, eftersom hjälpen även avser att skapa kontakter.
Tillsyn
Försäkringskassan har i flera år ansett att tillsyn inte är assistansberättigande som ett grundläggande behov.
”Hjälpinsatser av tillsynskaraktär i allmänhet bör inte ingå i de grundläggande behoven (RAR 2002:6 till 3 § LASS)”. Försäkringskassans vägledning 2003:6 version 6.
Tyvärr har Försäkringskassan även använt denna formulering för att hävda att behovet av tillsyn inte heller skulle anses vara ett övrigt behov av hjälp.
Regeringsrätten har nu fastställt att behovet av tillsyn är assistans berättigande som ett övrigt behov och det ska således beviljas assistans för sådana eventuella behov. Regeringsrätten anger följande.
”Den som har rätt till personlig assistans for sina grundläggande behov har dock också rätt till sådant stöd för sina andra personliga behov.[TH]har alltså rätt till personlig assistans även for t.ex. aktiverings- och motiveringsinsatser samt för tillsyn som inte kan räknas som aktiv, om behoven inte tillgodoses på annat sätt”.
Föräldraansvar
Föräldraansvaret ska baseras på vilka hjälpbehov barn utan funktionshinder har, vilket Regeringsrätten förtydligar. I vissa fall, som detta, är det uppenbart att vad barn utan funktionshinder kan och inte kan, varför bedömningen borde vara tämligen enkel. När det är mera tveksamt om vilka hjälp barn normalt sett har, bör det göras en separat utredning om deras hjälpbehov för att den jämförelse som ska göras (enligt uttalandet nedan) ska få någon substans. Utan en sådan utredning blir alla påståenden om föräldraansvaret tämligen godtyckliga.
”Av förarbetena till den ursprungliga regleringen i LSS framgår att föräldraansvaret enligt föräldrabalken ska beaktas vid bedömningen av rätten till personlig assistans till barn. Det saknas emellertid uttalanden som kan ge närmare vägledning för hur denna bedömning ska göras (prop. 1992/93: 159 s. 65 f. och s. 172). I samband med riksdagsbehandlingen av förslag till ändringar i LSS och lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS) anfördes att det normala föräldraansvaret ska beaktas på så sätt att det bara är hjälpbehov som går utöver vad som är normalt för ett barn i ifrågavarande ålder som ska läggas till grund för bedömningen av behovet av personlig assistent (bet. 1995/96:SoUI5 s. 18)”.
I brist på en utredning om vilka hjälpbehov barn utan funktionshinder normalt sett har, kan det utifrån denna dom sägas att efter nio årsåldern finns det inget föräldraansvar för kommunikation. Regeringsrätten anger följande.
”En nioåring utan funktionshinder behöver inte sina föräldrars medverkan för att kommunicera med sin omgivning i vanliga sociala situationer”.
Denna dom kan inte användas som vägledning för huruvida det föreligger ett föräldraansvar eller omfattningen av detta i tidigare åldrar.
Retroaktiversättning
Regeringsrätten fastställer slutligen att kommunen kan krävas på retroaktiversättning för utförd assistans.
”Ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för sådan assistans kan däremot under vissa förutsättningar utgå för förfluten tid (RÅ 2005 ref 85 och RÅ 2000 not 176”).
Slutsats
Rätten till assistans för kommunikation har förtydligats och det får anses klart att det inte föreligger ett föräldraansvar för kommunikation för barn i nio årsåldern. Detta torde medföra att det blir lättare att få assistans framtiden när det föreligger kommunikationsproblem.
Eftersom Regeringsrätten även anger att tillsyn är assistansberättigande som ett övrigt behov bör detta medföra att personer med stora tillsyns behov kan få assistans i hela den omfattningen de behöver, och inte enbart för specifika punktinsatser. Detta gäller i synnerhet äldre barn med autism och utvecklingsstörning.
Referat av Christian Källström, chefsjurist
*Regeringsrätten heter numera Högsta förvaltningsdomstolen