DBT - dialektisk beteendeterapi

Under hösten 2019 hade Mathildagården utbildning med vår DBT-terapeut, Ammod Ashkar. Huvudinnehållet i utbildningstillfällena var vår praktiska DBT-manual samt även teorin kring lektionsuppläggen. Vi gick igenom de olika sessionerna med tydliga exempel och gjorde sedan en formell planering.

Vi har tidigare haft ART på torsdagar men hade en tydlig tanke om att byta behandlingsprotokollet till DBT vilket skedde i mars i år. Detta föranleddes av samtal med ungdomarna där vi förmedlade planeringen och tydliggjorde varför det nya upplägget skulle passa bättre för just den målgrupp som vi jobbar med på Mathildagården. Vidare klargjordes hur DBT skulle genomsyra kontaktmannauppdraget och aktuell terapi som visserligen redan innan hade mycket DBT-inslag men nu skulle bli än mer metodinriktat - vi ville få en tydligare röd tråd i behandlingen för ungdomarna!

Första tillfället satt vi med session ett och gick igenom vad DBT kommer att innebära, vad det betyder och att vi behöver lägga upp gruppregler för dessa tillfällen. Vid detta första DBT-tillfälle bjöds det på fika och alla ungdomar närvarade vid denna träff. Gruppreglerna fastställdes senare under husmötet med samtliga ungdomar involverade.

Intresset hos ungdomarna för DBT har uppfattats som stort. Visst har det varit perioder där en, ibland två, valt bort gruppsittningarna, vilket inte är ovanligt även vid andra aktiviteter. Men oftast är samtliga med och deltar aktivt utifrån sin egen dagsform.

Personal eller ungdomar som vill brukar baka något inför sittningarna vilket är uppskattat och bidrar till en god samvaro. I våra grupper så finns inget tvång att dela med sig eller att man behöver svara utan det gör man bara om man själv vill. Samtliga i gruppen har uppfattats visa en acceptans och respekt för detta.

Vi har såklart mött fler utmaningar längs vägen. Till en början hade vi svårt att veta vilken session som gjorts senast, då det ibland blivit avbrott och DBT inte hållits ena veckan. Detta åtgärdade vi genom att skriva ut samtliga träningstillfällen och sätta i en DBT-pärm, där vi sedan flyttar en markering till vilken session som ska hållas härnäst efter att personal haft en DBT-session med gruppen.

Ungdomarna uttryckte till en början (innan start) att de inte ville ha någon DBT då vi plockat bort ART, med hänvisning till att det var mycket på planeringen för dem varje dag redan. Ungdomarna uttryckte också att de inte ansett att de är i behov av att utföra DBT-grupper vilket utmanat oss i att förklara rationalen för dem.

Ungdomar som har svårt att behålla koncentrationen och vill ha något att göra under tiden för att kunna lyssna och ta till sig under lektionen har vi stöttat med bland annat så kallade ”tangles”, en sak som de kan sitta med och som är ett taktilt hjälpmedel för rastlöshet, vilket både personal och ungdomarna upplever fungerar väl. En annan utmaning har varit att ungdomarna ska utföra en hemuppgift mellan DBT-tillfällena. Detta har vi lagt in en rutin för, så nu när vi har läxläsning (som sker vardagar 19.30) har man på måndagar innan husmötet fokuserat på att den tiden avsätts för DBT-läxan.

Idag har vi, nästan alltid, samtliga ungdomar närvarande vid DBT. De uppfattas uppvisa respekt gentemot varandra – de avbryter inte, de lyssnar när någon pratar och räcker upp handen och väntar på sin tur. De ställer frågor när de inte förstår vad personal menar, och uppfattas engagerade i DBT. Till exempel, under senaste DBT-gruppen, hade ungdomarna tillsammans bakat kladdkaka, dukat upp tillsammans ute i konferenslokalen och satt alla och väntade tålmodigt tills personal kom ut för att starta upp gruppen. Alla uppfattades glada och engagerade oavsett hur deras dag tidigare hade varit vilket var så roligt att se!

Idag har vi på Mathildagården en ungdomsgrupp som samtalar mer reflekterande än tidigare och de hänvisar ofta till specifika situationer; vad som föranledde det inträffade, vilka konsekvenser agerandet fick för att sedan också ha förmåga att gå in på hur ett alternativt agerande kunnat ge en annorlunda och positivare konsekvens.

De utför kedjeanalyser både med stöd av personal men också löpande på egen hand muntligt i samtal med personal. Vi har också observerat en större förståelse för deras respektive krislistor, samt vikten av att träna på denna när man inte är i affekt för att den senare ska kunna användas när ungdomen gått ner i affekt.

Känsloskalan uppfattas ungdomarna ha tagit till sig, och personal observerar bland annat att en ungdom kan sitta med andra nya ungdomar och förklara vad skalan betyder för att senare samtala kring förslag på vad som kan stå på krislistan och hur detta kan fungera samt vad som fungerat för just denna ungdom.

Vi har idag en röd tråd som samtlig personal kan följa upp. Vi vet vilken lektion som var sist och vad de tränade på vid senaste lektionstillfället vilket också gör att både personal, men också ungdomar, stöttar varandra genom påminnelser kring att till exempel identifiera var på känsloskalan denne befinner sig just nu.

En sak som vi uppfattar som värdefull med just DBT, i jämförelse med till exempel ART, är att lektionerna ses som ett nytt verktyg för en faktisk känsla eller situation. När vi hade ART så var det svårare att förmedla vad alla färdigheter innebar och betydde, men med DBT så blir det något konkret vi jobbar med i grupp. Vidare ser vi också hur ungdomarna ofta kan relatera till det vi går igenom och även koppla det till sin egen genomförandeplan vilket ger en tydlighet för ungdomen.