Från frisk till assistans – min stroke­resa

En aprildag för mer än 20 år sedan drabbades jag av en stroke

Det var en helt vanlig morgon när jag kom till jobbet vid 06:30 och förberedde mig för ett möte. Jag hade då och då svår huvudvärk, men vila, sömn och ett par Alvedon brukade hjälpa, så jag tänkte inte mer på det – ”det gick ju över”. Jag hade ett omväxlande och stundtals stressigt arbete, där jag trivdes med att vara spindeln i nätet och hålla i många trådar. Trots mycket mertid, inklusive nattarbete som gav bättre lön, kände jag mig tillfreds och motiverad.

Hur den dagen upplevdes

Efter förmiddagens möte återvände jag framåt eftermiddagen till kontoret. Jag behövde trycka upp några dokument och lägga ut information på intranätet innan hemgång. När jag satt vid datorn kände jag en tryckande känsla som en pingisboll under handflatan och i fotvalvet – men jag avfärdade det som oväsentligt. Eftersom jag känt mig konstig och vinglig värmde jag lite mat och drack en läsk, men symtomen försvann inte. Till slut bad jag en kollega ringa efter ambulans, för något höll verkligen på att hända mig.

På sjukhuset

Ambulanspersonalen bedömde snabbt att det rörde sig om ett neurologiskt tillstånd och valde att köra mig till Karolinska sjukhuset. Under transporten låg mitt blodtryck på 240/190, vilket indikerade att hjärtat försökte pressa upp blod vid misstänkt hjärnblödning. Väl på akuten slocknade jag omedelbart.

Jag förblev nedsövd i flera dagar. När jag kort uppväcktes kunde jag nicka och vrida på huvudet vid tilltal – ett gott tecken enligt läkarna – innan jag åter lades i respirator. Därefter transporterades jag i intensivvårdsambulans till ett annat sjukhus, där jag totalt tillbringade 30 dagar på intensivvårdsavdelning. Efter ytterligare åtta dagar på en ordinarie vårdavdelning flyttades jag till en rehabiliteringsklinik, där jag stannade i 2,5 månader.

På kliniken

Att plötsligt gå från ett aktivt, självständigt liv till fullständig beroendeställning var naturligtvis förnedrande. Jag som brukade ta trapporna med ett leende satt nu i rullstol och behövde hjälp för att ta mig ur den. Under rehabiliteringen återfick jag gradvis styrka och rörelseförmåga, men insåg att jag aldrig skulle klara vardagen utan personlig assistans.

Att komma hem

När jag till slut kom hem hade kommunen gjort en snabb bostadsanpassning: möbler flyttades, dörröppningar breddades och ramper installerades. Jag, som tidigare byggt mycket själv, fick nu acceptera omfattande ombyggnader för att kunna bo kvar i mitt hus.

Personlig assistans

I början ställde mina närstående upp, men det blev snabbt en alltför stor börda för dem. Socialtjänsten gjorde ett tiotal hembesök för att kartlägga mina behov och se hur jag bodde. En representant från Försäkringskassan och en från socialtjänsten träffade mig för bedömning, och efter ett par dagar kom beslutet om beviljad assistanstid.

Ett råd jag vill ge är att noggrant räkna in både vardagliga och sociala aktiviteter – glöm inte att du har rätt till fritid och möjlighet att delta i evenemang. Det kan vara svårt att själv hålla koll på alla detaljer, så jag rekommenderar starkt att anlita en erfaren assistanssamordnare som stödjer dig genom hela processen, från ansökan till rekrytering av assistenter. För mig har Humana varit en ovärderlig partner med både resurser och erfarenhet som gett mig den hjälp och trygghet jag behöver.

/ Bernt med över 20 års erfarenhet som kund