Flickorna, i skuggan av de kriminella pojkarna

De kriminella gängen står i centrum för samhällsdebatten – ändå finns där en verklighet som samhället länge har blundat för. Flickor rekryteras, utnyttjas och dras in i samma destruktiva miljöer som pojkar, men när hjälpen väl behövs faller de mellan stolarna. Vi tar hjälp av två experter för att förstå den komplexa situationen: Peyman Saleh, som ser problemet på fältet varje dag, och Bo Buhrman, som förklarar de bakomliggande strukturerna med hjälp av forskning.

– Under många år har insatserna främst varit riktade mot killar. Flickor har inte fått samma uppmärksamhet och riskerar därför att inte få rätt stöd i tid, säger Peyman Saleh, verksamhetschef för Bellagården, Humanas första HVB-hem för flickor med kriminell problematik.

Hon har arbetat inom Humana i över tio år och sett behoven förändras från insidan. Idén till Bellagården föddes ur en konkret observation: förfrågningarna från socialtjänsten gällande flickor på väg in i eller redan djupt involverade i kriminalitet blev allt fler.

– Jag uppmärksammade ökningen av flickor med kriminalitet i dialog med våra uppdragsgivare. Vi såg att vi inom Humana inte hade en enda verksamhet för dem. Tillsammans med ledningen insåg vi att vi behöver uppmärksamma och hjälpa de här flickorna, säger Peyman.

En osynlig målgrupp som flyger under radarn

Enligt Peyman Saleh har flickorna länge varit en osynlig målgrupp. Samhällets bild av en kriminell ungdom är nästan undantagslöst en pojke, medan en flicka med ett utåtagerande beteende oftare ses genom en annan lins.

– Man pratar mycket om flickor som brottsoffer. Men där behöver vi också se saker med rätt ögon, säger hon.
Denna skeva bild får farliga konsekvenser. Kriminella nätverk har medvetet utnyttjat det faktum att flickor inte drar till sig samma uppmärksamhet från polis och myndigheter. Rekryteringen sker i allt större omfattning, ofta via sociala medier.

– I samtal med flickorna framkommer det hur killar aktivt söker upp dem för rekrytering. De får uppdrag som att gömma, transportera och förvara saker, med föreställningen att ingen kommer misstänka dem på samma sätt som en kille. När unga flickor själva resonerar så, är det tydligt att vi har ett stort arbete framför oss.

Samma brott – olika bemötande

Trots att flickorna glider under radarn så kan kriminaliteten som de involveras i vara lika allvarlig som pojkarnas. Peyman, som även är verksamhetschef för Villa Matteo HVB för pojkar med samma problematik, är tydlig på den punkten.

– Jag skulle inte säga att det är någon större skillnad på förfrågningarna vi får. Vissa har begått brott, vissa är misstänkta. Vi har flickor som till exempel sitter häktade. Kriminaliteten är den gemensamma nämnaren, oavsett kön. Därför behöver vi en vårdform som tar hänsyn till det.

Problemet är att den hjälpen sällan funnits. Många flickor vet inte ens att det går att få specialiserat stöd. Agerar vi tidigt kan vi förhindra att unga fastnar i en långvarig kriminalitet. Men ibland är vi sent ute.

– Jag ser i förfrågningarna hur socialtjänsten ibland har väldigt lite information om hur flickor har kommit in i kriminaliteten. Det är ett ansvar vi alla har, och det är ganska nytt även för dem. Flickor har man inte samma ögon på.

Vägen till en vändning

På Bellagården möts flickorna av ett arbetssätt som är helt anpassat för deras komplexa situation, där "vanlig" HVB-problematik ofta blandas med grov kriminalitet. Processen börjar alltid med det mest grundläggande: att bygga en trygg relation.

– Många ungdomar med kriminalitet kommer utan tillit till vuxna. Vi behöver skapa både en relation och en allians. Därefter börjar vi kartlägga problematiken, alltid tillsammans med flickan. En nyckelfaktor är att de är delaktiga i vården som bedrivs, förklarar Peyman.
Teamet, där även psykolog ingår, arbetar strukturerat med metoder som KBT för att identifiera risk- och skyddsfaktorer. Ett avgörande steg är att hjälpa flickan att själv nå en vändpunkt.

– Det handlar om att klienten själv behöver komma till insikt. Det är grunden för att kunna göra ett förändringsarbetet. Vi kan inte fortsätta med kriminaliteten på grund av ett, två, tre.

Arbetet innefattar även komplexa säkerhetsaspekter, som att hantera hotbilder och rädslan för att prata.

– Tystnadskulturen är stark. Flickorna kan vara rädda för konsekvenserna för sig själva och sin familj om de berättar. Vår uppgift är att visa att vi tar deras säkerhet på största allvar och att det går att få hjälp.

Ett budskap till Sverige

När samtalet lider mot sitt slut har Peyman Saleh en tydlig uppmaning till beslutsfattare, socialtjänst och hela samhället.

– Agera i ett tidigt skede, oavsett kön, och glöm inte bort våra flickor. Vi har ett ansvar att hjälpa varje ungdom som är i behov av vår hjälp. Våga ta hjälp när ni får de första misstankarna, vänta inte tills det är för sent och flickan redan är rekryterad.

Hon tystnar en sekund innan hon lägger till

– Det som ger mig hopp är när ungdomarna själva kan reflektera över att de har blivit sedda och hörda. När de känner att "nu är det någon som tar mig på allvar". Det är då vi vet att vi gör verklig skillnad.

Expertens analys: Forskningen bekräftar de bortglömda flickorna

Peyman Salehs bild av en växande, komplex målgrupp bekräftas av forskningen. Bo Buhrman, behandlingschef och leg. psykoterapeut, menar att observationerna stämmer med påvisade trender och systemfel.

Peyman beskriver en verklighet där allt fler flickor dras in i kriminalitet, och forskningen ger henne rätt.

– Forskning visar att trots att brott generellt minskar så ökar gängkriminalitet och även brott begångna av unga kvinnor. Brottsförebyggande rådet har ett regeringsuppdrag som ska redovisas i oktober 2025 och kommer att ge en tydligare bild av hur flickors kriminalitet ser ut generellt och i synnerhet vilken del de har i svensk gängkriminalitet, säger Bo Buhrman.

När Peyman talar om hur flickor utnyttjas för att de kan agera under radarn, bekräftar forskningen att de ofta tilldelas specifika roller i gängen.

– Kriminologen Tove Petterssons forskning visar hur flickor ofta ses som troféer eller resurser för kriminalitet. Oavsett funktion är de en del av ett arrangemang som håller kriminaliteten vid liv, förklarar Bo.

Men den kanske allra viktigaste poängen som Peyman lyfter, är att samhället ser på flickors och pojkars brottslighet med olika ögon. Detta är en kritisk felbedömning som riskerar att leda till helt fel insatser.– I och med att vi generellt skiljer på genus, särskilt inom kriminalitet, så missar vi ofta flickorna helt och graden av deras problematik. En av de viktigaste riskfaktorerna är antisociala värderingar, vilka kan vara minst lika påtagliga hos unga flickor som befunnit sig länge i kriminella kontexter. Dessa behöver kartläggas med riskbedömningsinstrument och adresseras i behandlingen.

Bo Buhrman avslutar:

– Det finns flera vanliga diagnoser som korrelerar med kriminellt beteende, men om vi inte även fokuserar på den faktiska kriminaliteten och vad som direkt vidmakthåller den, kommer vi förmodligen inte få se något resultat som håller långsiktigt.