Bristande samverkan hämmar rutiner för hälsokontroller

Det vi tar sikte på med vår fråga här, är om det görs hälsoundersökningar tillräckligt ofta.

När det gäller lagstiftningen om vård av unga, LVU, gäller därför att barn och unga som placeras alltid ska genomgå en hälsokontroll. Detta för att försäkra sig om att individens behov tillgodoses under placeringstiden. Vid LVU fungerar detta automatiskt, men vid insatser för barn och unga med stöd av annan lag än LVU genomförs hälsokontroller i mer varierad utsträckning. Det kan röra sig om insatser med stöd av exempelvis Hälso- och sjukvårdslagen, Hälso- och sjukvårdsförordningen, Socialtjänstlagen, Lag om vård av missbrukare i vissa fall eller Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.

Att det genomförs en hälsokontroll av den placerade är av stor vikt oavsett om placeringen sker enligt LVU eller någon annan lag. Det är tyvärr inte ovanligt att det saknas information om barnets eller ungdomens hälsostatus när placering sker. Till exempel förekommer det att tillstånd såsom allergier är okända för vårdnadshavaren. En hälsokontroll görs för att tillgodose barnets bästa och att barnet får den vård hen är i behov av och bör, som vi ser det, genomföras oavsett vilken lag som är stöd för beslutet att placera barnet eller ungdomen.

2017 svarade 23% av de svarande kommunerna att de alltid genomför en hälsokontroll. Den siffran har ökat till 27% i år. Däremot har antalet kommuner som svarar rakt nej på frågan ökat från att 2017 ligga på 5% till att i år ligga på 8,5%. Vidare har antalet kommuner som svarat vet ej ökat från att 2017 ligga på 7% till att 2018 ökat till 13%. Kommuner som svarat ibland har minskat från att 2017 ligga på 65% till att 2018 ligga på 51%. Läget är alltså långt ifrån tillfredsställande.

I enkäten finns också kommentarer inlagda i de öppna svarsfälten. Där har många kommuner hänvisat till en överenskommelse mellan landsting/region och de kommuner som ingår. Sådana överenskommelser underlättar i den dagliga förvaltningen då det finns en tydlig rutin för vilken vårdinrättning tjänstemannen på kommunen ska vända sig till när det har beslutats att ett barn ska placeras. Ett antal kommuner som har svarat nej, pekar just på bristande samverkan med landsting eller regionen och att någon inarbetad rutin inte finns.