Sammanfattning

Enligt Humanas och Rädda Barnens Barnbarometer 2017 finns det alltjämt områden med stora utmaningar, medan kommunerna på andra områden gör ett bra jobb. Men även inom de olika områdena återfinns kommuner som är förebilder likväl som kommuner med tydliga utvecklingsbehov.

Humanas och Rädda Barnens Barnbarometer 2017 bygger på en enkät som har skickats till landets 290 kommuner. 169 kommuner har deltagit i undersökningen, varav 141 har besvarat samtliga frågor.

En brist som framkommit av både tidigare års och årets Barnbarometer är att många kommuner, vid utvärdering och uppföljning av insatser, saknar en systematisk arbetsmetod för att ta del av barnens egna upplevelser. Ytterligare ett stort problemområde för kommunerna är att utredningar avseende barn drar ut på tiden och tar längre tid än de lagstadgade fyra månaderna som återfinns i 11 kapitlet 2 § 3 stycket Socialtjänstlagen, SFS 2001:453 (SoL). Men här kan ett litet trendbrott skönjas. När det kommer till personalomsättningen på kommunernas socialförvaltningar, tycks den negativa utvecklingen ha vänt. Detta utvecklas närmare i senare kapitel.

En hälsokontroll görs i princip alltid när en placering sker enligt Lagen om vård av unga (32 § LVU). Barnbarometern  2017 visar dock att endast 23 procent av kommunerna genomför hälsokontroller när placeringar görs enligt annan lagstiftning.

När det gäller ensamkommande barn har situationen i många kommuner förändrats på senare år. Med detta har behovet av kompetensutveckling för de som möter ensamkommande barn ökat. Andelen kommuner där samtliga handläggare har fått en fördjupad utbildning har mer än fördubblats, från 15 till 31 procent, medan andelen kommuner där handläggarna inte alls kompetensutvecklats på området halverats, från 34 till 17 procent.

På frågan om en inventering av vilka åtgärder som kommer behöva vidtas med anledning av att Barnkonventionen blir svensk lag har drygt var tredje kommun svarat att ett sådant arbete har inletts. 

Slutligen visar Barnbarometern 2017 att en majoritet av kommunerna anser sig ha bra tillgång till de insatser som behövs för att tillgodose barn och ungas behov av stöd och hjälp. Frågan är visserligen knepig att besvara eftersom den ger utrymme för olika tolkningar. Av de tillhörande öppna svaren framgår dock att det finns ett behov av bättre samverkan med andra instanser, interna som externa. Dessutom framgår att förutsättningarna varierar beroende på kommunens storlek. En mindre kommun kan ha fördelar som närhet och kontinuitet men sakna tillgång till en heltäckande arsenal av insatser.