Tillgänglighet och bristen på den – vad gäller egentligen?

Tillgänglighet är en mänsklig rättighet och Sverige har lovat att följa FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Enligt konventionen ingår såväl den fysiska miljön som transporter, kommunikation och information i begreppet tillgänglighet. Konventionen säger att allt nytt ska göras tillgängligt för alla och att allt som redan finns ska göras mer tillgängligt. Dessutom ska det ska finnas skydd mot diskriminering.

Humanas tillgänglighetsbarometer

Vi på Humana anser självklart att det är viktigt att alla kan ta del av det samhället har att erbjuda. Därför har ger vi varje år ut Tillgänglighetsbarometern – en undersökning, som visar hur tillgängliga svenska kommuner är och hur de arbetar med frågan. I år fyller Tillgänglighetsbarometern 10 år och vi tycker att det är dags för ett extra positivt resultat när den ges ut i början av sommaren.

Den svenska diskrimineringslagen

Den svenska diskrimineringslagen ska motverka diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter för alla. Lagen förbjuder diskriminering och sexuella trakasserier. Det finns flera grunder till diskriminering som bland annat etnicitet, kön och funktionsnedsättning. Den som anser sig ha blivit diskriminerad kan göra en anmälan till DO, diskrimineringsombudsmannen, som kan stämma den verksamhet som orsakat diskrimineringen.

Sveriges tillträde till FN:s konvention ledde till en ändring av den svenska diskrimineringslagen 2014. Sedan dess finns det en särskild form av diskriminering – bristande tillgänglighet för personer med en funktionsnedsättning. Syftet med lagändringen är att personer med funktionsnedsättning ska ha likvärdiga rättigheter och möjligheter i praktiken, på alla samhällsområden.

Bristande tillgänglighet kan ge diskrimineringsersättning

När en verksamhet, som t ex en kommun, inte vidtagit skäliga tillgänglighetsåtgärder och en person därför missgynnas i jämförelse med personer utan funktionsnedsättning, räknas det som diskriminering. Att missgynnas betyder här att personer med funktionsnedsättning hamnar i ett sämre läge eller går miste om någonting i jämförelse med personer utan funktionsnedsättning. Tillgänglighetsåtgärder är exempelvis anpassning av den fysiska miljön så att personer med funktionsnedsättning kan ta del av det som erbjuds.

Den myndighet eller det företag som bryter mot förbudet kan enligt lagen bli skyldig att betala diskrimineringsersättning till den som diskriminerats. Situationerna då bristande tillgänglighet kan utgöra diskriminering är t ex inom arbetslivet, hälso- och sjukvården, i butiker, restauranger, i trafiken eller vid offentliga tillställningar. 

Domstolen har i några få fall bedömt om bristande tillgänglighet utgjort diskriminering. Ett fall gällde en elev på en skola som satt i rullstol. Kommunen hade trots flera uppmaningar under tre års tid inte åtgärdat bristfälliga rullstolsramper i skolans lokaler. Tingsrätten och hovrätten bedömde att kommunen inte vidtagit de tillgänglighetsåtgärder man kan kräva av en kommun. Skolans underlåtenhet att åtgärda ramperna utgjorde därmed diskriminering och kommunen fick därför betala diskrimineringsersättning till eleven.

Lagen sätter press på företag och myndigheter

Bestämmelsen om diskriminering genom bristande tillgänglighet har bara tillämpats i ett fåtal domstolsfall än så länge och det är osäkert hur långtgående kravet på tillgänglighet sträcker sig. Vad som är klart är att det finns en lagstadgad rätt för personer med funktionsnedsättning att stämma aktörer som inte vidtar tillräckliga åtgärder för att åstadkomma tillgänglighet. Det i sig är en anledning för myndigheter och företag att motverka bristande tillgänglighet. Framtiden får utvisa hur väl Sverige efterlever de krav som FN:s konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning ställer på tillgänglighet.