Mitt namn är Natalie Eriksson. Jag är 21 år och sitter i rullstol. Jag föddes med en fysisk CP-skada som påverkar tal och motorik. Här delar jag med mig av mina tankar om aktuella ämnen och om livet som ung vuxen med en funktionsnedsättning.

Självständig utan föräldrar?

När man har en funktionsvariation är det vanligt att man är beroende av sina föräldrar även i vuxen ålder. Man kanske inte har tillräckligt med assistanstimmar, svårt att få jobb och behöver ekonomiskt stöd eller något annat som gör att man är mer beroende av sina föräldrar än andra i sin ålder. Jag står min mamma jättenära. Hon är min bästa vän i hela världen. Men förutom att hon har en mammaroll så är hon mycket mer. Hon är bland annat arbetsledare åt mina assistenter och vikarie när någon är sjuk. Även om jag har flyttat hemifrån och sköter min ekonomi, hushållssysslor osv. helt själv så är jag helt beroende av henne.

Jag älskar att ha en så nära relation med mamma. Men det tär också på mig. Jag tänker ofta på hur det skulle bli om hon försvann. Förutom att förlora den personen jag älskar mest skulle allt bli annorlunda med assistansen och allt med min CP att göra. Hur skulle mitt liv bli?

Att ha en sån nära och fin relation med min mamma har också gjort mig väldigt försiktig. Jag är Influencer. Mitt jobb går ut på att publicera material som underhåller, peppar och informerar. Jag har massor av idéer på material som jag vet skulle gå hem. Men ibland blir jag ändå skeptisk. Jag känner ofta att jag måste ”be om lov” då jag inte vill gå emot hennes åsikter.

Jag brukar fråga mina vänner med CP om de har något råd för hur jag kan våga göra min grej. Men de säger bara att jag är vuxen och bestämmer. Ja det är sant att vuxna bestämmer själv. Men jag känner ett ansvar att vara henne till lags då hon alltid gör allt för mig.

Men å andra sidan så tror jag att mamma hade förstått mig om vi hade satt oss ned och pratat. Det finns ju en anledning till att vi är bästa vänner - vi kan prata om allt.

Humana i sociala medier