Jag vill bara få vara jag

I maj 2012 lanserade de CP-dockan GIL. Dockans ''slogan'' var att hon varken hade sex, drack sprit eller bajsade – så mycket bättre än ett vanligt CP. 2012 var jag sexton år. Jag hade precis börjat acceptera min CP efter att ha hatat den under hela mitt liv. När jag läste om GIL trodde jag att det var något funkofobiskt skit bakom detta. Men nej, det var människor med funktionsvariationer som låg bakom.

Två år innan lanserade GIL ''CP-ÖLET''. Med den ölen ville de uppmärksamma otillgängligheten och fördomar som vi möter i nattlivet. I veckan gick GIL ut på olika otillgängliga platser i Göteborg. För att visa att platsen är otillgänglig sprejade de ''CP-FRI ZON'' på marken.

Jag förstår vad GIL vill. De vill skapa debatt. Men det blir fel. Jag upplever att de använder CP på ett humoristiskt och nedvärderande sätt. Alla vet att CP är ett laddat begrepp som används som skällsord än idag. Varför måste vi just använda CP?

Gör skillnad utan att jobba med funktionshinderpolitik

När jag var arton år kom jag in i funkisrörelsen via min dåvarande pojkvän. Jag tyckte att det var kul till en början. Men efter ett par år började jag känna mig allt mer ilsken på samhället. Jag blev liksom mer medveten av min CP.

Jag har jobbat inom funktionshinderspolitiken, både ideellt och som anställd. Jag har även umgåtts med personer med olika funktionsvariationer. Alla mina vänner kan prata tydligt, äta själv och så vidare, medan jag har fler svårigheter. I funkiskretsen finns en jargong – vi skojar om våra funktionsvariationer för att orka med vardagen. Men ibland blir det för mycket. Det senaste året har jag blivit mobbad och utfryst av dem som borde peppa mig mest.

Jag känner att min typ av CP är längst ned i vår hierarki. Det känns som en ständig tävling om vem som är den bästa funkisen. Jag kommer alltid kämpa för våra rättigheter men inte på bekostnad av mig själv. Flera har skrivit till mig och bråkar om att jag inte skriver om LSS och andra funkisfrågor då jag är en stor röst i rörelsen. Men jag mår bara dåligt av det. Jag vill inte jobba med funktionshinderspolitik. Jag kommer alltid kämpa som sagt. Och jag gör faktiskt skillnad. Varje dag peppar jag tjejer med olika funktionsvariationer att tro på sig själva. Varje dag visar jag min lillebror på elva år och hans vänner att alla människor är olika men är lika mycket värda. Jag får in funkisperspektivet i musikbranschen. Jag gör så sjukt viktiga saker jag också.

Jag vill få vara Natalie, bara Natalie. Jag vill få plugga och skriva mina musikartiklar. Jag vill inte jämt behöva skoja om min CP för att verka cool. Jag vill inte behöva välja bort min passion för musiken för att vara aktiv i föreningar jag vantrivs i. Jag vill bara få vara en tjej som har egna mål, intressen och som har rätt att känna sig kränkt, även av en person med funktionsvariationer.