Sweden Rock Festival 2019
Publicerad: 2019-06-05På tåget med permobil. Tolv ringer klockan. Jag flyger upp ur sängen med ett leende på mina läppar. I magen har jag ett pirr och huvudet är full av förväntan. Detta har jag längtat efter sen i oktober förra året och idag händer det. Idag åker jag till Sveriges största rockfestival och mitt paradis – Sweden Rock Festival.
Det var nära att festivalen inte blev av. Assistenterna som skulle med hoppade av i sista sekund. De hade rimliga skäl men jag blev ändå ledsen på situationen. Att ha assistans kräver planering och jag hade planerat detta sen augusti. Som tur åkte min assistent Katarina och hennes pojkvän Dominic med.
”Tåg mot Hässleholm med avgångstid 17.05 står på spår elva” ropas ut i högtalaren på Stockholms Central. Jag tar min permobil, som är överlastad med packning, och åker till perrongen med min chailatte. På perrongen står en massa ungdomar med sovsäckar, även de ska nog till festivalen.
Tåget kommer. Tågvärden fäller ned rullstolshissen. Jag har åkt i den tusen gånger innan men den är alltid lika läskig. Jag håller Katarina i handen. Jag åker till min plats som är blockerad av resväskor, som alltid. Tågvärden ropar att resenärerna måste flytta väskorna så jag kommer fram till min plats. Jag packar upp min laptop och påbörjar resan.
På tåget skriver jag en live recension om gårdagens spelning med Bon Jovi. Jag vet att det låter sjukt men känslan att sitta på ett tåg till en festival och skriva om en spelning som var igår är speciell. Jag vill ju bli Sveriges bästa musikjournalist. Som journalist jobbar man fort och att jobba på ett tåg känns så proffsigt. Artikeln blev klar precis när tåget var framme, och min redaktör la upp den direkt.
Framme i Hässleholm är det cirka en timmas resväg till Sölvesborg. Öresundståget kommer men vi ser ingen ramp till min rullstol. Panik uppstår. Efter ett par minuter kommer tågvärden med rampen och jag kan åka in. Puh. Jag passar på att fylla på med energi inför en lång natt med mina vänner. ProPud och toast.
Strax efter 22 är vi framme i Sölvesborg. Där uppstår den andra paniken. Ingen taxi kan få in min rullstol i bilen. Som tur är hjälper en chaufför oss att få dit en färdtjänstbuss.
Äntligen är vi framme. Jag får gåshud när jag ser alla hårdrockare. Detta är paradiset. Vi letar reda på vår camping. I ingången väntar min bästa vän Hanna som vi delar tält med. Vi dumpar sakerna och jag öppnar en kall cider. Vi är omkring femton personer i vårt gäng och mötesplatsen är i ett partytält bredvid våra vänners husbil.
Tillgänglighet på festival
Heldagen börjar med värk i kroppen. På grund av min CP-skada har jag konstant ont i kroppen och under natten hade jag spänt mig extra mycket. Jag missar LOK och andra band på dagen, men jag sitter i solen och laddar kroppen inför ZZ Top, Disturbed och KISS. Vännerna är på festivalen så jag och mina assistenter äger högtalaren. Vi lyssnar på Lillasyster och gammal kultrock från 80-talet.
Klockan börjar närma sig sju. Vi går och fixar mitt mediapass. Där uppstår ännu ett problem. De hade missat att jag hade meddelat att jag kommer att ha två assistenter med mig. Efter tjugo minuter fixar det sig och vi kan gå in, men vi missar ZZ Top.
Festivalområdet är ett riktigt rockland. Underbart. Jag får syn på ett lp-tält och rullar in. När jag ser alla lp-skivor får jag gåshud. Vi går vidare och sätter oss på gräset och bara njuter. Rock får mitt hjärta att slå dubbla slag. Jag märker hur mina ögon fylls av tårar. Det går inte att beskriva min kärlek till rocken.
Vi går mot Rock Stage där Disturbed ska spela. Det är en pärs att ta sig fram till rullstolsplatserna genom folkhavet. Men det går. Sikten från platserna är helt okej. Tyvärr tycker jag inte att spelningen var särskilt bra. David Draimans röst är inte helt hundra. Men å andra sidan är jag inte ett fan. Jag vill bara höra ”Down with the sickness”. När den uttjatade låten ”Sound of Silence” spelas går jag på toaletten och köper pizza.
Efter Disturbed ökar min puls. Snart börjar KISS. Snart ska jag se ett av historiens största band. Dock har jag låga förväntningar. Jag har ju sett både Bon Jovi och Metallica som var ganska kassa. Så jag vågade inte hoppas så mycket på KISS. Men det är riktigt bra. Paul Stanleys röst levererar bra trots hans ålder. Jag är inget hardcore-fan, men jag kan inte låta bli att skrika halsen av mig. Setlisten är bra men till min besvikelse körde de inte ”Forever”. Den låten var den som gjorde mig förälskad i rock och jag hoppades verkligen på att höra den live.
Som avslut på festivalen dör min rullstol. Röda Korset kommer och hämtar den till ett eluttag och jag lånar min kompis rullstol till campingen. Mer metal kan det inte bli.
Jag har inte varit på så många festivaler, bara Bråvalla och Sweden Rock. Men jag ser ändå en stor skillnad på dem. Sweden Rock känns mycket mer strukturerad när det gäller tillgängligheten. Handikapptoaletterna är lätta att se från långt håll då de har satt upp flaggor. Jag gillade extra mycket att toaletten var precis vid rullstolsplatserna för Rock Stage. Rullstolsplatserna var på en ramp mot Rock Stage åt ena hållet och mot Festival Stage, där KISS spelade, åt andra. Med andra ord var det lätt att gå på toaletten utan att behöva trängas bland allt folk.
Mitt gäng brukar bo på handikappcampingen, Rockcampet, som är i anslutning till den stora campingen. Men i år var den fullbokad så vi fick bo på Rosenlund. Den är helt okej men jag föredrar Rockcampet. Där bor alla mina andra hundra vänner. Men det absolut bästa var all personal och alla besökare som var så hjälpsamma. Jag förstår varför så många med funktionsvariationer åker på SRF. Man är så välkommen.
Nästa år ska jag såklart åka igen, förhoppningsvis som en mer etablerad musikjournalist. De band jag hoppas på att se är SIXX AM, Iron Maiden, Heart, Sabaton, Alice Cooper och såklart Lillasyster, dem får jag aldrig nog av.