Assistans är självständighet

Publicerad: 2020-06-03

”Assistans i all ära, men jag vill vara självständig”. Det läste jag i ett inlägg på Facebook.

Dessa ord har klistrat fast sig i min hjärna. Alla har rätt att känna så men att tycka att vi som har assistans inte är självständiga är faktiskt elakt. Jag blir både arg och sårad. Folk dör för att de inte får assistans. Hur har man då mage att säga så?

Jag pratar knappt om politik, assistans och sånt på mina kanaler då jag vill fokusera på mig som Natalie, inte Natalie med CP-skada. Men jag älskar assistansen. Utan den hade jag varit levande död. Jag hade bara fått hjälp av hemtjänsten några timmar om dagen för att äta och gå på toaletten. Skönhet, konserter och allt annat jag älskar hade jag fått glömma och att jobba skulle inte finnas på kartan.

 

Att ha assistans är inte lika med lat eller osjälvständig. Snarare tvärtom. I min värld är självständighet när man gör saker på egen hand utan sina föräldrar. Det kan vara att läsa läxor själv eller dra ut på en jorden runt resa och vinka hejdå till sina föräldrar.

För mig är självständighet när jag tjänar mina egna pengar, oavsett om det är bidrag eller lön. Det är när jag kan boka en resa för egna pengar utan att be om lov. Ja men att helt enkelt att leva som vilken vuxen som helst.

Självständighet är inte att äta själv eller gå på toaletten själv. Självständighet är när man, i sin mån, kan leva utan sina föräldrar.