Allt som inte gör ont

Att skriva den här texten är att lägga stridshandskarna på hyllan,
om än bara för ett litet tag.
Det är att pausa ilskan och kampen som känns omöjlig att sluta föra
utan att drunkna.

Att skriva den här texten borde vara enkelt,
ändå kryper sig skavet inpå,
skedar min sneda ryggrad
lägger sig som ett skavande trycksår mot min kropp.
Manar till att varje text, varje ord måste vara en kamp,
en armbåge över näsan, ett knä i skrevet
på allt det som trycker ner oss,
samhället, myndigheterna, människosynen
och allt det andra.
Allt det som gör ont.

Men…

Jag vet att kampen måste få vara mer än det här,
mer än skavet,
det måste få finnas plats för andra historier än bara de som gör ont.
Så jag försöker.

Jag försöker.

Jag tänker på alla äventyren
som mitt under en pandemi kan kännas
så jävla långt borta.
Jag tänker på upplevelserna, känslorna, människorna.
På hur personer som på papperet bara är där för att utföra sitt arbete
ändå stannat för något mer.
Hur jag och mina assistenter blivit en stor del av varandras liv
och hur vissa av er kommit att bli
några av mina bästa vänner.

Jag tänker på den där gången när vi av misstag
översvämmade ett hotellrum.
Hur schampo och tvål bildade virvlar i duschvattnet
som hungrigt vrålade ut ur badrummet och täckte hela hallgolvet.
På eldröda hår som i en blandning av panik och skratt
försökte fånga virvlarna med fötter och handdukar.

Jag tänker på alla resor och sena nätter
vi fyllt med skratt, dåliga skämt och fulsång,
på alla tunna väggar och de stackars grannarna
som tvingats lyssna till oss.

På alla de gångerna jag gråtit så jag råkat snora på er
och ni sagt att jag inte ska bry mig om det,
för lite snor har ingen dött av.

På hur jag äntligen kan umgås med familj och vänner
utan att behöva be om hjälp,
utan att vara i en beroendeställning.
Att som vuxen inte längre behöva fråga mina vänner
om någon kan hålla sig nog nykter för att hjälpa mig hem.

På hur ni lärt er mitt kroppsspråk och kommer till undsättning,
innan jag hunnit fråga.
Vare sig det handlar om ett desperat behov av att klia sig, nerhasade glasögon
eller flykt från sliskiga män och ”klappa på huvudet”- sugna tanter.

På hur ni suttit med mig hela natten på akuten,
hjälpt mig skratta åt smärtan
samtidigt som jag plågat er med obligatoriska sjukhus-selfies.

På alla de gånger främlingar frågat om vår relation,
hur de gissat på syskon, kärlekspar,
ja till och med mor och dotter.

Alla gånger jag grillat med er och era familjer nu under pandemin
bara för att ta mig igenom sommaren
i så få bitar som möjligt, även om allt känns trasigt.

Hur en köksstol rasade ihop när en av er satt på den
och hur min pappa aldrig kommer låta dig glömma det,
utan upprepar att ”ja ska hon jobba, då får jag handla nya stolar först”.
Hur du ler och säger att ”det är som att vara hemma” trots att du är över 100
mil från dina egna föräldrar.

Hur vissa av er lyckats skrämma halvt ihjäl mig,
strypt mig med bröstmuskler mitt i ett lyft,
fått mig att skratta så jag satt i halsen
och väckt mig med snarkningar från rummet intill
likvärdiga en hårdrockskonsert.

Jag tänker på att jag hittat ett gäng sjukt irriterande
syskon och vänner för livet.
På att tillsammans är vi mixen av schampo, tvål och duschvatten
som virvlar runt, runt,
vrålar hungrigt på väg mot nya äventyr.

Slutligen tänker jag;
Nej, den här texten var inte enkel att skriva
men det gör inte äventyren mindre.

Att skriva den här texten är att alltid bära stridshandskarna
men också att bara få leva.
Det är att låta kampen vara mer
än bara skavet,
att låta minnena krypa ner längs min ryggrad,
för att minska trycket.
Att få berätta andra historier, än bara de som gör ont
och veta att det är okej
för det betyder inte att jag har gett upp,
snarare tvärtom.

Det är att aldrig låta mig själv drunkna.

Sanna Hedlund

Läs fler bidrag på Höströst.se