Bland dejter och ogräs

Däremot minns jag inte vad vi pratade om. Kanske var det inget att minnas, kanske var det nerverna, men troligtvis handlade det om något helt annat. Det handlade om att jag funderade på hur jag skulle kunna be min dejt om hjälp upp från stolen när vi var färdiga, eftersom jag inte hade någon assistent. Om vad hjälpberoendet av en så gott som okänd människa gjorde med mig. Om den ofrivilliga maktförskjutningen och otryggheten som letade sig in. Känslan av att vi inte var där på samma villkor. Och det handlade om hur jag dejtade ”praktiskt” och letade efter långa, starka människor, för att de skulle kunna hjälpa mig.

Det har nu gått 13 år och sedan jag beviljades assistans har jag gått på dejter som jag minns mer av. Dejter där jag inte behövt be om hjälp, eftersom jag haft min assistent i närheten.

Jag har haft möjlighet att lämna när jag velat och inte behövt vara beroende av personen mitt emot mig. Framförallt har jag slutat att bara dejta praktiskt. Men för att hitta en till synes vettig person ska man först swipea och sålla bort kommentarer som:

”Det gör inget att du sitter i rullstol, för det är insidan som rääääääknas”

”Ööööhm…Betyder din rullstol att du kan leva på bidrag?”

De kommentarerna är inte unika, Ibland känns det som att min rullstol är huvudpersonen och inte jag, trots att bara en av oss har puls. Att dejta är lite som att rensa ogräs. Ibland ser man inte annat och det bästa vore kanske att bränna ner skiten. Men någonstans där i grönskan finns den där fyrklövern som får mig att skratta på en dålig dag och som fattar min fascination för såpbubblor och barnprograms-intron från 90-talet.

Jag tänker ofta att dejtingappar inte är min grej. Det har tagit tid för mig att komma fram till hur mycket jag vill dela i min Tinder-presentation. När jag varit sparsam med info om min muskelsjukdom har det känts som att jag dolt en stor bit av mig själv och haft en bomb att släppa. Nuförtiden brukar jag lägga upp minst en bild på mig i rullstol och nämna det kort i presentationen. De som ser på mig annorlunda på grund av min rullstol, är inte heller de jag vill matcha med. Lite ogräs letar sig dock alltid igenom. Ofta i form av personer som vill ge tips på vård och träning, eller ”snällisarna” som gärna berättar att jag duger som jag är… Då är det bara att börja rensa igen.

Om några dagar ska jag gå på min första dejt sen innan Corona. Hur det går? Ingen aning, en sak är dock säker, jag kommer inte ta med mamma och hennes kamera.

Text av Sanna Hedlund