1. Du är här: Att leva och plugga med depression

Att leva och plugga med depression

Publicerad: 2018-10-05

Jag har levt med kronisk depression sen jag var tio år. Det är mer än halva mitt liv. Jag vet inte hur allt började men jag grät varje dag. Jag trivdes inte någonstans och ville bara avsluta mitt liv.

I låg- och mellanstadiet gick jag på en RH-skola. Skolan var jättebra. Mina klasskompisar och klassassistenter gav mig så mycket kärlek och ork. I sexårs började jag att skriva utan stavfel och i ettan var jag bäst på matte. Men då mina klasskompisar hade intellektuella funktionsvariationer och jag hade lättare att lära mig så halkade jag efter i läroplanen. Min bästa vän hade en lindrigare CP-skada än mig och fick gå i en integrerad klass, det vill säga en ”vanlig” klass. Men jag fick inte det, trots att jag på samma nivå. Mina klassassistenter kämpade för att jag skulle få gå integrerat. Men ingen lärare fattade. Nu i efterhand känner jag att de inte tyckte att jag var värd en bra utveckling, i studierna och som person.

I högstadiet fick jag nog och tjatade på mina föräldrar att få börja i en integrerad skola. Jag var deras första barn och såklart ville de skydda mig från att bli mobbad och så vidare. Men jag sket i det. Jag skulle bli något. Första året var så bra med vänner och studierna. Förutom att jag hade svårt med matten tog jag igen åren jag missat. Men i sjuan blev jag utfryst, och det gjorde ju inte min psykiska ohälsa bättre. Men jag körde på. Jag skulle komma in på gymnasiet och läsa media. Gymnasiet blev min drivkraft. Där skulle jag få vänner och påbörja studierna mot att bli journalist. I nian pluggade jag dag som natt och fick godkänt på allt förutom matte. Jag fick börja på mediaprogrammet och läste matte på IV.

Men andra året på gymnasiet gick jag in i väggen totalt. Jag hade kämpat så mycket. Jag blev sjukskriven och halkade efter. Varje dag grät jag och mamma var tvungen att vara hemma med mig, trots att jag var arton. Panikångesten besökte mig dagligen. Jag sprang ut och firade studenten med min klass. Men jag har ingen gymnasieexamen.

Att inte ha en gymnasieexamen har varit en stor skam för mig. Dels för att så många yngre tjejer har mig som förebild. Att gå i skolan är viktigt, både kunskapsmässigt men också för att utvecklas i sig själv och få mål. Ja, jag har fått jobb, som SR, men jag ser ständigt mitt betygspapper i mitt huvud. F, F, F.

I somras kollade jag på utbildningar på Stockholms universitet, bara för att kolla. Jag skrev ”media” i sökrutan. Jag tror på tecken och det första som stod var kandidatprogram mot musikkommunikatör. Jag älskar att jobba med media och brinner för musik. ”Det där ska jag bli!” tänkte jag. Samma kväll sökte jag till Komvux och sa upp mig på jobbet. Förutom min depression har jag grov prestationsångest. Jag var livrädd. Men det var nu jag var redo.  

Nu har jag snart läst klart två kurser – svenska 2 och engelska 6. Jag pluggar på distans vilket passar mig jättebra. Ibland mår jag så dåligt så jag inte kommer upp ur sängen. Samtidigt har jag dagar då allt går jättebra. Istället för att göra alla engelskauppgifter ska jag skriva nationella provet direkt. Svenskan går förvånansvärt bra då jag får A på allt. Jag kan inte förstå det själv!

Jag kommer vara klar med gymnasiet nästa jul. Av de obligatoriska ämnena har jag bara svenska 3, matte 1 och naturkunskap 1b kvar sen får man välja ett par kurser. Nästa vecka börjar jag på matte samt en skrivarkurs som jag ser väldigt mycket fram emot.