Hotad valfrihet – om ingen kan erbjuda assistans

Över 18 000 människor i Sverige har beviljad personlig assistans. Vissa ordnar assistansen helt själva, vissa har kommunen som anordnare (det är en kommunal skyldighet att ordna assistans om ingen annan aktör finns). De allra flesta har dock valt en privat aktör som anordnare. Humana är störst i Sverige. 

Tack vare mångfalden av anordnare ges den enskilde valfrihet. Personlig assistans är på så sätt en frihetsreform på flera sätt: Först och främst den stora frihet som assistansen ger i vardagen, att göra det möjligt att plugga, jobba, ha ett familje- och fritidsliv för många människor. Men också friheten att få välja vem som ska utföra assistansen. Det är ju något väldigt personligt och nära, just eftersom det är så intimt sammankopplat med det vardagliga livet och den privata sfären. 

Valfriheten bygger på att det finns seriösa aktörer att välja mellan. Och valfriheten hotas om de seriösa aktörerna försvinner.  

Tyvärr är hotet mot assistansen och valfriheten alltför reellt. Och det handlar om pengar. 

Kostnaderna för personlig assistans ökade under många år, och besluten styrs av en rättighetslagstiftning. Olika regeringar och dess myndigheter har ändå försökt – och lyckats – spara på assistansen. Man har pekat på missförhållanden och fusk, som bevisligen förekommit i viss utsträckning, för att motivera även generella neddragningar. Mer ansvar har överflyttats från staten till kommunerna och Försäkringskassan har börjat ändra och upphäva tidigare beviljad assistans, med retroaktiva återkrav mot assistansberättigade och anordnare.  

De senaste åren har antalet statligt assistansberättigade gradvis minskat, med 17 procent från 2015 till i dagsläget drygt 13 400 personer (om man bedöms ha under 20 timmars behov i veckan är det kommunen som ansvarar). En mer fördold, men kännbar, besparing har varit en låg uppräkning av ersättningen som betalas per timme beviljad assistans: den har med ett undantag legat under löneökningarna i tio år. Nästa år höjer regeringen förvisso ökningen från 1,5 till 2,5 procent, men med rådande inflation är det långt under pris- och löneökningar. 

Sammantaget har miljardbelopp i praktiken sparats på assistansen genom åren. Och det börjar få konsekvenser. 

Assistansen består definitionsmässigt nästan uteslutande av tid: den tid som assistansberättigade beviljats blir assistenternas arbetstid, i uppdragsgivarnas hem, på deras arbete, resor och fritidsaktiviteter. Utrymmet för effektiviseringar är med andra ord närmast obefintligt. 

Vi som arbetar med assistans strävar kontinuerligt efter utveckling och förbättring, och efter att vara goda arbetsgivare. Det försvåras när pengarna tryter. Mindre utveckling och sämre villkor för medarbetarna gör det ännu svårare att locka och behålla lämpliga assistenter. 

En försämrad ekonomi drabbar framför allt seriösa aktörer som vill följa regelverk till punkt och pricka. Med fler oseriösa aktörer riskerar brister och missförhållanden att återkomma. Kommunerna, som har skyldighet att erbjuda assistans, skulle behöva ta ett allt större ansvar och underskott inom assistansverksamheten täckas med bidrag från andra angelägna välfärdsområden. 

Regeringen har en chans att rätta till situationen. Vårändringsbudgeten kan inrymma en förändring som innebär en mer rättvis satsning på den personliga assistansen, så att assistenterna får rimliga villkor – och vardagen säkras för de assistansberättigade. Det är för dem vi finns till. Detta handlar om deras självbestämmande, deras valfrihet; deras möjlighet till ett bra liv.