"Det är en utmaning - men det bästa beslut vi tagit!"

Behovet av familjehem växer hela tiden, inte minst beroende på ökningen av ensamkommande flyktingbarn som när de fått asyl behöver någonstans att bo.

Men många känner att de inte har tid, eller att de egna barnen tar för mycket kraft.

Familjen Strandh tänker inte så - trots att de har fler barn än de flesta. Håkan var änkeman med fem barn när han träffade Rebecca som hade en egen son. Tillsammans har de fått Lukas.

– Vi hade båda två känt att vi ville hjälpa barn som har det tufft i sina familjer, berättar Rebecca.

De sade ja

Genom en bekant som jobbar med familjehem fick de frågan om det var ett alternativ. De sade ja och fick gå igenom en utredning.
– De var väldigt noggranna med att våra önskemål skulle matcha barnets behov, och första tanken var ett barn i tioårsåldern, säger Håkan.

Månaderna gick utan något erbjudande. Men så i somras ringde telefonen. En syskonskara med tre barn från Afghanistan kunde inte vara kvar i sin familj längre, det hade skurit sig. Kunde Håkan och Rebecca ställa upp i nio veckor akut?
– Det var ju inte alls vad vi tänkt oss. Jag lade på luren några sekunder för att vi skulle resonera, men sen var det ingen tvekan. Klart vi skulle ställa upp! säger Rebecca.

Placeras permanent

När veckorna gått följde de med till det nya familjehemmet där barnen skulle placeras permanent.
– När Sara, äldsta flickan, sade att de hellre ville bo i "ett hem som Rebeccas och Håkans" hände något i mig, vi kunde ju inte bara lämna dem.

Efter att ha resonerat med varandra och sina egna barn bestämde de sig för att ta hand om syskontrion.
– Det är inget att hymla om att det varit en utmaning, men det är det bästa beslut vi tagit, säger Håkan bestämt.

Av Håkans fem egna barn bor två hemma, liksom Rebeccas son och deras gemensamma barn. Så tillsammans med flyktingbarnen är det alltså nio personer i hushållet.
– Det är många att jämka med! Men nyckeln är kommunikation, att hela tiden prata öppet med varandra.

Rebecca berättar skrattande om kulturkrockar.
– När de kom hit var det mitt i Ramadan och de fick inte äta på dagen. Men det gick otroligt smidigt, de åt den mat vi lagat på dagen, och vi hörde knappt dem när de stökade på natten. Och vi kunde skoja med varandra om våra olikheter.

Ibland har det också varit svårt att förstå vad som händer.
– När en mobil gick sönder, var det som om hela världen föll samman. Då kan man tänka, vilken bortskämd unge, var lite tacksam! Men det handlade om helt andra saker där de fokuserade sin smärta på mobilen. Den konflikten blev något väldigt bra, vi hittade varandra bättre.

Så nu är de helt inställda på att de nio veckorna snarare blir nio år innan den yngsta lämnat hemmet. Rebecca har slutat sitt jobb i butik och arbetar hemma för att hålla ihop hemmet.
– Det är en del att göra med sju barn. Tänk dig bara att sortera strumporna, skojar hon.

Samtidigt försöker de vara väldigt tydliga med att familjehem är ett arbete, inte någon adoption. De är anställda av företaget Humana, har arvode för varje barn och alla kostnader ersätts.
– Barnen har en mamma i livet, som de hoppas ska kunna ta sig hit. Då ska de försiktigt slussas över till henne. Och skulle det skära sig, har både vi och barnen rätten att avsluta.

God man

Barnen har även en god man som är deras ombud, plus att socialen har regelbunden kontakt.
– Men visst, när jag är ute med barnen kallar jag Sara min dotter. Jag tror inte att den kärleken är ett problem. Oavsett vad som händer kommer de alltid att vara en del av mitt hjärta, säger Rebecca.

Ensamkommande flyktingbarn väcker ibland oro och aggressioner hos folk, men det har inte Håkan och Rebecca fått känna på.
– Nej, men nyfikenhet och undran, de får inte riktigt ihop bilden när de möter hela familjen. Men det tycker jag är underbart!

Passar inte alla

De är medvetna om att det inte passar alla att vara familjehem.
– Men vi rekommenderar att pröva. Visst går det att sätta in 100 kronor till Radiohjälpen, men man kan också göra en insats här och nu.

På bilden: Den afghanska syskontrion (12,14 och 18 år gamla) vill inte vara med i intervjun. Från vänster Esther, Alexander, Lukas, Rebecca och Håkan.

Text av Kristian Alm. Publicerad i Norra Halland 5 december 2014.