2018 – viktigaste året i mitt liv 

Jag kan inte bestämma om 2018 var mitt bästa eller sämsta år. Det var ju då jag gjorde slut med min pojkvän som jag levt med i tre år. Men det var ju också då jag reste utomlands utan mamma första gången, träffade nya människor och hittade tillbaka till min allra bästa vän, mitt skrivande och mig själv.

Jag blev tillsammans med min pojkvän när jag var arton år. Jag hade inte gått klart gymnasiet eller hunnit varit vuxen utan honom. Han räddade mig från en krossat hjärta och jag trodde verkligen att det skulle ta mig tillbaka till den drivna Natalie igen. Jag älskade honom och han mig. Men som tonåring har en svårt att förstå att den enda som kan laga sig själv helt är ju en själv. När vi hade varit ihop ett tag önskade jag att vi hade träffats senare i livet, när jag var hel igen. Jag ville ju spendera mitt liv med honom. Jag, som har CP, har även jämt oroat mig för att inte gifta mig, för att inte få barn och dö ensam. Allt detta gjorde mig blind. Hans kärlek och vår trygghet fick mig att sluta vara den jag är. Att göra slut med honom är det mest smärtsammaste och modigaste jag gjort. Än idag gör det ont ibland. Flera nätter har jag gråtit och saknat hans trygga armar runt mig. Men annars mår jag bra, riktigt bra.

En säger att när en mister en så står det tusen åter. Det stämmer. Jag har hittat tillbaka till min allra bästa vän igen. Tillsammans har vi röjt på vår stammishak tills de stängt. Där har jag blivit nära med så många. Alla vet hur jag pratar, hjälpt mig och så vidare. De ser inte min CP utan bara mig.

Nu blir det lite privat men det skiter jag i. Jag är stolt över detta. Jag har träffat killar. Att gå hem med någon har varit en stor längtan. Det är inga problem för mina vänner. Men för mig har det varit ett stort steg. De flesta killar skiter fullständigt i min CP. Det låter sjukt men jag har länge velat vakna och ba ”vem fan är det?”. Som mina vänner gjort. Jag vet att det är många kids som ser upp till mig och att föräldrar kanske ger mig skit för detta. Men jag är 22 år. Jag vill berätta detta för att folk i min ålder som vill ska ta för sig. Att vara intim med någon är naturligt. Och om en vill vara med många, kör bara! Så länge en är rädd om sig själv finns det inga hinder.

I höstas hände mycket. Sjukt mycket. Jag började att plugga upp mina betyg, Svenska 2 och Engelska 6, som jag fick C (VG) i! Jag har jämt haft svårt i skolan då jag lever med kronisk depression. Men att säga upp mig från jobbet för att plugga är det bästa jag gjort. Jag vill få en utbildning på universitetsnivå. I oktober började jag också med min musiktidning.

Under slutet av året blev jag kär. Jag ville inte bli det för det var så tätt intill uppbrottet med mitt EX. Men jag kunde inte hejda mig. Jag föll för honom, för vår relation, för vår jargong. Oavsett vad som händer nu är jag så tacksam över våra underbara stunder ihop.

Så ja, det var mitt 2018. Nu lämnar jag det och blickar fram till 2019!