Jag är en offentlig person, men också en privatperson

I åtta år har jag drivit en blogg. I åtta år har unga tjejers välmående gått före mitt. I åtta år har mitt liv gått ut på att hjälpa folk och motverka funkofobi. Men jag är bara en människa och nu måste jag fokusera på mitt liv, mina drömmar och mål.

Sen jag var 13 år har jag varit en förebild. Jag har älskat det. Men att vara en förebild innebär ansvar – ansvar att blogga, ansvar att ta bilder, ansvar att svara på frågor och ansvar att alltid vara på topp. Jag har älskat att vara i rampljuset. Allt det jag har gjort har tagit mig hit jag är idag. Men nu känner jag att jag inte medvetet orkar vara en förebild.

Jag har missat så mycket. Att jag inte tagit gymnasieexamen är min största ångest till exempel. I gymnasiet var jag uppe till tre på natten för att förbereda blogginlägg. Ändå så kom jag aldrig upp i Kenzas nivå. Ja, jag ville bara vara en förebild. Men jag var liksom 16 år och klart en ville vara i toppen. Det tog på självförtroendet när läsare försvann.

Senast i helgen fick jag höra att jag inte var en förebild då jag inte hade kraft att hjälpa hen. Det gör mig ledsen och jag har haft ångest hela veckan. Ibland känns det som att mina underbara rollers inte ser att jag bara är en människa jag också. Jag fajtas varje dag med saker jag inte visar på sociala medier.

Nu känner jag att det viktigaste i mitt liv är att få en gymnasieexamen och få mitt drömjobb som jag provjobbar på just nu. Jag har sagt nej till andra projekt då jag vill fokusera helt på detta. Jag vill ta studenten, komma in på en kandidatutbildning inom musik och sen ta en master. Jag vill nå mitt mål att bo i LA en månad och göra mitt gymnasiearbete. Jag ska nå mina mål.

Förlåt att jag är självisk men jag hoppas ni vill följa mina krönikor här!