Corona: Från konserter till bingokvällar

Det känns som en evighet sedan pandemins start. Sedan min första trevande känslan av att inte veta hur jag skulle bete mig och hur rädd jag borde vara. Att jag tillhörde en riskgrupp var klart, men hur jag bäst skulle skydda mig var svårare. Jag bytte ut ett liv fullt med bussresor, tåg, vänner och konserter mot isolering och tanken på att det skulle bli några hårda månader, men sen skulle det vara över. Jag minns hur jag och mina assistenter gick ut och promenerade och den absurda apokalyptiska känslan av osynliga faror istället för zombies. Jag tänkte att jag hade föredragit zombies, för de vore åtminstone en synlig fara.

Det är lätt att försköna och säga att Covid 19-tiden varit ”en utmaning”, när det många gånger varit ett helvete.

Därför tänker jag inte göra det. Det är viktigt att vara ärlig och våga prata om sitt mående i såna här tider. Sanningen är att instängdheten tagit hårt på mig. Såklart fysiskt eftersom jag inte kunnat genomföra all min träning, men främst psykiskt. Fram till i somras hade jag inte kunnat träffa min familj på 1,5 år eftersom de bor i en annan ände av Sverige. Jag har tvivlat på det mesta, särskilt på mig själv. Ifrågasatt varför jag inte gjort mer av mitt liv och tänkt att vänner och assistenter ska överge mig för att jag blivit en så ”tråkig människa”. Vissa dagar har jag inte ens orkat klä på mig. Jag har också insett att det inte är konstigt att jag känner så.

I april publicerade Folkhälsomyndigheten en rapport om pandemins konsekvenser på folkhälsan. Angående människors psykiska hälsa sa rapporten bl.a. att ”grupper i befolkningen som redan före pandemin hade sämre förutsättningar för god hälsa verkar ha drabbats hårdare av restriktionerna under pandemin. Det kan gälla till exempel personer med funktionsnedsättningar, migranter eller personer med få sociala kontakter...”

Det förvånar mig inte. Den svenska modellen har lutat sig på att riskgrupper isolerar sig och inte belastar sjukvården, samtidigt som det känts som att andra fortsatt leva sina liv. När vaccinationerna kom igång tog det tid innan det specificerades vilken fas LSS tillhörde och jag önskar att det var en obekant känsla att känna sig bortglömd, men det kändes så bekant. Att vi sedan placerades en fas längre ner än hemtjänsten är en annan diskussion där jag inte heller kan hålla med.

Här tänker jag stoppa mig själv, för det är lätt att räkna upp allt det jobbiga med ”Corona-tiden”, men svårare med det positiva. Sanningen är att inte allt varit skit. Alla har inte övergett mig för att jag ”blivit tråkig” och mina assistenter och jag har kommit närmare varandra. Vi har varit arga tillsammans, lärt oss minst 20 nya sätt att svära på, men också sätt att visa varandra uppskattning. Konserter har bytts ut mot Bingolotto och häng i tomma lekparker. Vi har gjort det bästa av situationen, vaccinerat oss och hjälpts åt att se människan bakom skyddsutrustningen, även när den skapat distans. Vi gör det för varandra, för att vi vill varandras bästa, även när världen omkring oss suger.

Sanna Hedlund