Placering och behandling av de yngsta barnen: Att bygga hållbara insatser

De yngsta placerade barnen är ofta för gamla för insatser riktade till småbarn, men för unga för metoder anpassade för tonåringar. Enligt en studie från Socialstyrelsen drabbas mellan en femtedel och en sjunde av barnen under tio år av sammanbrott i sina familjehemsplaceringar, och bland 12-åringar som bott minst fyra år i familjehem spricker var fjärde placering innan myndighetsdagen. Varje misslyckad flytt innebär nya vuxna, skolor och miljöer, vilket skadar tilliten hos ett redan sårbart barn. Den viktigaste frågan vid en placering är därför inte vilken enskild metod som används, utan att skapa en lösning som faktiskt håller över tid. Just detta lyfte Per-Ola under Fokusfredag i september med tema “Placering av de yngsta barnen - hur behandling kan skapa förändring”

Funktionsbeskrivningen måste styra

Till skillnad från tonåringar placeras yngre barn nästan alltid på grund av brister i föräldrarnas omsorg, som våld eller missbruk, snarare än sitt eget beteende. Forskning visar att nära hälften av barnen inom socialtjänsten uppfyller kriterierna för en psykiatrisk diagnos, där utagerande störningar, ångest, ADHD och depression är vanligast.

Per-Ola Rickardsson betonar dock att diagnosen sällan berättar hur personalen ska agera i stunden. Samma utåtagerande beteende hos en sjuåring vid en aktivitetsändring kan ha helt olika orsaker, som traumareaktioner, koncentrationssvårigheter vid ADHD, bristande språkförståelse eller outvecklad anknytning. Fosteralkoholskador (FASD), ofta odiagnostiserade, förekommer dessutom hos runt sex procent av dessa barn. Det kräver extra yttre struktur eftersom barnen har svårt att lära av konsekvenser.

Placerade barn har ofta har en spretig utvecklingsprofil. En sjuåring kan exempelvis ha språk och känsloreglering som en tre- till femåring. Därför måste omgivningen anpassa sina krav efter barnets faktiska funktionsnivå, snarare än dess biologiska ålder.

Behandling och vägen vidare

Inom Humanas HVB-verksamheter för yngre barn byggs arbetet upp som en pyramid i tre nivåer. Basen utgörs av ett lågaffektivt bemötande, traumamedveten omsorg och tydliggörande pedagogik med bildstöd. Ovanpå detta ligger relationsarbetet, som kräver få och stabila vuxna för att skapa trygg anknytning. Högst upp finns färdighetsträning som KBT, DBT och samarbetsinriktad problemlösning (CPS), vilket i denna ålder måste ske kort och konkret, direkt i vardagen.

När ett barns behov kräver förstärkt stöd eller en-till-en-personal finns det både fördelar och risker. En-till-en-insatser kan ge trygghet och skydda andra barn, men medför också risk för isolering och att behandlingen glider över i passiv förvaring. För att en sådan insats ska vara terapeutiskt motiverad krävs det en liten personalgrupp, handledning, anpassad skolgång, löpande beteenderegistrering och framför allt tydliga kriterier för hur den ska avvecklas, från dag ett.

Forskningen är tydlig med att familjebaserade insatser är förstahandsvalet för yngre barn. Ett HVB-hem för sex- till tolvåringar ska därför aldrig ses som en slutstation, utan som ett tillfälligt steg på vägen mot en stabil familjehemsplacering. Ansvaret för förändringen ligger helt hos de vuxna, som genom uthållighet och anpassade krav måste göra jobbet tillsammans med barnet.